måndag, februari 16, 2009

Jag vill också ha tio barn! Eller?

Alltså, det här med familjen annorlunda, har ni sett det programmet på tv4? Om tre olika familjer med extremt många barn. Jag tittade en liten stund idag och konstaterade återigen att jag också vill ha tio barn och en norrländsk man! Ibland. Kanske. Kanske inte.
Nä, jag har ju vant mig vid att vara vår lilla familjen annorlunda med mig och sonen. Sen har vi ju ett ganska stort nätverk av mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder och farbröder. Så det har ju också funkat.
Men den där norrländska familjen med tio barn verkar ju så himla mysig. Föräldrarna där är ju så coola!
Nja, det får bli i nästa liv!

I lördags var jag med sonen i köpcentret för diverse ärenden. Bland annat så skulle jag äntligen få i ordning min mobiltelefon, tänkte jag. Jag har haft den i bara några månader, men hela tiden har batteriet laddats ur väldigt fort. Alltså, jag måste ha med en laddare till jobbet för annars laddar den ur under dagen.

Så, jag steg in i den lilla butiken med en siffra som affärsnamn. Bakom disken står en liten pojke, typ drygt tjugo år gammal. Tjejer i hans ålder skulle säkert svimma bara för att få prata med honom, för hans enormt stora bruna rådjursögon skull. Men medelsålders tant som jag nu är så har jag bara svårt att se honom som seriös försäljare som dessutom snabbt och enkelt ska hjälpa mig med mitt problem.

Jodå, jag förklarade mitt dilemma, tittandes på dessa ögon som mer och mer snarare kändes som bimbo-ögon i stället för bambi-ögon. Han greppar då min mobiltelefon och börjar trycka lite lojt på alla knapparna, samtidigt som han förklarar att man nog måste uppdatera mjukvaran. (Eller var det hårdvaran? Skit samma.)
Eller också är det fel på batteriet.

Sen föreslår han att jag lämnar in mobilen i deras butik i stan, för då fixar de felet på plats. Om jag ändå väljer att lämna in den där jag nu befinner mig så får jag vänta i två veckor.

Sen tittar han på mig med de där runda bruna.

"Fast jag är ju aldrig i stan", förklarar jag. "Men det tar två veckor", svarar han. "I stan fixar de direkt, vet du."

Sen tittar han på mig med de där runda bruna.

"Fast jag är ju aldrig i stan", förklarar jag. "Men det tar två veckor", svarar han. "I stan fixar de direkt, vet du."

Nu kanske ni tror att jag bara upprepar mig, men precis så här gick det till. Faktiskt.
Till slut svarade jag att då skickar jag någon annan med mobilen till butiken in stan.
Sen gick jag därifrån.

Nästa gång jag kommer till köpcentret SKA jag lämna in min mobil DÄR. För jag är ju aldrig i stan...




Inga kommentarer: