Jag som bara skulle köpa lite potatis...

...eller dagen då moster Camillos blev gråhårig. Detta inlägg skulle kunna ha många olika rubriker. Till exempel "Moster Camillos - den argaste mostern ever". Eller "Ta ingen skit".



Ja, jag ska förklara vad jag menar.



Idag slutade jag jobbet tidigt och hade bestämt möte efter jobbet med en man som ska ge oss en offert på bergvärme i huset. Idag är också en sådan dag då min syster och hennes man båda jobbar sent så jag skulle hämta deras små sötnosar på förskolan respektive fritids.



När jag parkerade bilen slog mig tanken att jag minsann skulle kila in lite snabbt i grönsaksaffären och bara köpa lite potatis men efter ca tre sekunders betänketid så bestämde jag mig för att hämta barnen först. Klart att barnen ska följa med och köpa potatis! Det går ju lika fort när barnen är med. Eller?



Som vanligt hämtade jag barnen utan problem och när jag ändå gick förbi så slank jag in hos min frisör och bokade en tid. Så långt, allt väl. Jag förklarade för barnen att vi hade bråttom så jag gick med bestämda steg vidare över torget men fortfarande med en ängels tålamod då båda barnen promt skulle balansera på stenmurarna runt planteringarna.



Efter ett snabbt besök vid bankomaten där pojken tyckte att jag tog ut alldeles för lite pengar (300) så gick vi in i grönsaksaffären. Som du förstår så går det ganska fort att plocka ner lite potatis i en påse och framme vid kassan kommer mina systerbarn fram och frågar om de inte kan få varsin glass. Det är nu det börjar. Jag sa att det inte kunde bli nån glass idag och efter att barnen upprepat frågan några gånger och jag upprepat mitt nekande svar lika många gånger log damen i kassan mot barnen och sa att det minsann är mamma som bestämmer det.



- Det är faktiskt min moster, sa tösen.

- Jaha, men samma gäller för mostrar, intygade damen i kassan.

- Hmpfr, mumlade tösen som vi från och med nu kan kalla för monstret.



Monster, är inte det lite väl elakt? Nja det är faktiskt så jag upplevde saken, för det som utspelade sig framför byns lilla grönsaksaffär var ingen rolig syn kan jag lova.



Monstret tvärstannade med en ilsken blick medans hon liksom genom mungipan väste nåt som lät som ordet glass. En äldre herre i rullstol satt strax bredvid och han log också. Det gjorde inte jag. För det spelade ingen roll vad jag sa, monstret vägrade komma till mig.



Monstrets storebror hade gett upp tanken på glass för länge sedan och han tog sin skolväska och satte sig på en stenkant, likom med en suck. Men monstret hade bestämt sig. Hon skulle inte komma med om hon inte hade fått en glass. Aldrig i hela livet.



Efter en stunds tjatande gick jag fram till monstret och tog ett fast grepp om hennes arm och tänkte att då kommer hon väl ändå med. Ja, kanske tre steg gick hon med sin arm i mitt fasta grepp sen kan man säga att hon förvandlade sin kropp till gelé. Efter ytterligare några meter förvandlade hon sin gelékropp till kalasklister för monstret, som då befann sig mitt i bilgatan som vi korsade, lade sig platt på marken. Monstret hade verkligen bestämt sig.



Jag som redan bar på min handväska, en påse potatis, några teckningar från förskolan och monstrets extrakläder var ju tvungen att rädda situationen (och barnet från bilarna) så jag slet henne fram till en parkeringsplats där jag återigen släppte henne.



Vid detta laget tror jag att hela byn hade hört och sett vad som pågick och fast en helt främmande tant sa till monstret att hon skulle akta sig för bilarna så var hon fortfarande som fastklistrad vid asfalten.



Fortfarande väste monstret ilsket ur sin mungipa - glass!!!



Jag fick helt enkelt bära henne med ett fast tag i hennes kläder där jag till slut fick krånglat in henne i bilen. När jag väl hade lämnat parkeringen var jag inte sen med att tala om för monstret vad jag tyckte och vilka straff jag tänkte utdela. Det första straff jag kunde komma på var att hon minsann inte skulle få lov att titta på tv en enda sekund så länge hon är hos mig. Det är ju ändå totalt i sex timmar.



Då hörs från baksätet en liten, inte så väsande stämma:



- Får jag inte ens laga mat med dig?...













Jag som bara skulle köpa potatis...



Jag kan väl tillägga att jag trots allt fortfarande älskar det där arga monstret. Hon får kanske hjälpa mig att laga mat. Men hon får inte se på tv.