söndag, november 21, 2010

Grekisk buffe

Ja, hur gick det nu då med min buffémat?





Allt smakade gott fast det var så många nya recept. Två gånger höll jag på att ge upp. Vet ni hur svårt det är att arbeta med filodeg? Inte? Då kan jag meddela att det är jättesvårt och pilligt som tusan! Men skam den som ger sig, jag rullade med dubbla lager filodeg för att de stackars fetaostcigarrerna inte skulle spricka och gå sönder helt och hållet. De blev jättegoda men inte särskilt snygga. Jag hade liksom en fantasi om att få till ca 25 likadana smala små skapelser...men:




Lättast var väl den grek-inspirerade salladen...




Allt tog lite längre tid än vad jag hade trott så gästerna fick hjälpa mig att duka lite...


Tårtan var den andra saken som gav mig grått hår. Det var banne mig inte lätt att få till det. Det är en chokladbotten med maräng ovanpå och det kanske är svårt att tro men det understa lagret gick INTE sönder när jag lyfte över den till tårtfatet...





Slutet gott, allting gott. Det blev ett trevligt kalas och sonen var nöjd.
De sista som var kvar var min syster med familj och min bror med familj. Då satte vi på musik och min systers 7-åriga pojk hade en liten dansuppvisning för oss. För några veckor sedan hade jag ingen aning om att han tyckte om att dansa och att han är så duktig på det. Det mest härliga i går var ändå att han helt oblygt satte igång att dansa flera danser inför alla och att han verkade trivas med det. Tänk om det vore så att man fick behålla lite av den känslan när man växer upp så man vågade visa lite mer av sig själv inför andra.





Jag kanske bara pratar för mig själv nu, men jag kan själv minnas när jag hade olika små uppvisningar inför mina föräldrar eller andra vuxna i min närhet. Det bästa var applåderna och känslan av att jag duger kändes så äkta. För jag minns också att ju äldre jag blev desto mindre trodde jag på mig själv och min egen förmåga, även om jag fortfarande fick applåder och uppmuntran. Men när hände det? Eller smög det på mig? För jag kommer från ett kärleksfullt hem där mina föräldrar alltid trodde på oss barn. "Du kan bli vad du vill"-snacket minns jag. Det är väl samhället i sig, kraven ökar med åldern och man blir rädd för att inte räcka till.


Men den där känslan som min systerson verkade ha här i går kväll, den kan man nog plocka fram nån gång när det behövs. Eller? Jag hoppas i alla fall att min systerson fortsätter dansa som han tycker är så roligt och att han fortsätter tro på sig själv!




PS. Det blev mat över i går så vi har ätit av det idag OCH jag ska göra matlådor till jobbet. Mums! Grekisk buffémat i lunchlådan!



Inga kommentarer: